Då var det dags att visa lite färgsprakande bilder igen.. Det har redan gått ett år sedan sist.. tiden går snabbt! Men visst skall jag kunna delta i Lillasysters utmaning då och då..
Tyvärr har jag en mycket tuff period nu där jag inte orkar med alla dagar och där i mellan ringa massor med samtal och ordna massor av saker. Det är så tråkigt när ens föräldrar inte har förmågan kvar längre för det glömmer.. I fredags fick jag domen att min Far fått Demens + Alzaimers och förloppet är mycket aggressivt och det har gått otroligt snabbt. Då även hans sambo har Alzaimers så måste jag agera snabbt att få dem att flytta till ett särskilt par boende. Detta är mycket tröttsamt och ledsamt, så jag hoppas ni har överseende att jag inte är här så ofta…
Nu till lite färgglada bilder..
Första bilden är från min balkong..
Andra bilden är från en eftermiddag inne i Sundsvall..
Nu önskar jag alla en härlig vecka! =)
Tusen tack för att du tog dig tid att ge oss sprakande bilder idag och det är absolut inget krav att deltaga varje dag – när tid och lust finns så är du välkommen att vara med. Fy så jobbigt det låter och det är ju inte gjort i en handvändning att fixa flytt och boende. Lycka till med allt och glöm inte att ta hand om dig själv!
Tack Lillasyster! Jag jobbar på att även ta hand om mig själv.. Men just nu går all tid åt att svara alla samtalen.. Dom är många många på en o samma dag 😢
Bilderna är helt underbara. Faktiskt väl i klass med dina norrskensbilder:-)
Så ledsamt att höra att både din far och hans sambo har drabbats av demens/Alzheimers. Den sjukdomen är ju de anhörigas sjukdom mycket mera än de drabbades. Sägs det. Har viss erfarenhet själv och kan verkligen håller med.
Hoppas att det ordnar sig med ett bra demensboende, där de förhoppningsvis kommer att trivas. Många, många styrkekramar till dig, och ta hand om dig själv också!
Tack så mycket BP! Ja det stämmer så bra att det är anhörigas sjukdom, men försöker jobba på att få bra boende med att Biståndshandläggaren skall göra sin del.. Enkelt är det absolut inte. Jag förstår att många känner till denna sjukdom och förstår vad jag kämpar med.. Men jag ska försöka att vara med I den mån jag orkar nu en tid..
Kram
Men så fint du kan vända allt det bedrövliga till det så vackra 🙂 Och för dem som inte vet är det en jäkligt snygg ö därutanför i bild 1 🙂 Jag vet hur det känns med denna tråkiga sjukdom på ens förälder. Jag gjorde både resan med min far som inte jobbade då han fyllde 50 år, han blev 61 🙁 Mor gick det snabbare för… när skiten drog in 🙁 Kram Åsa
Tack så mycket Åke! Ja då min Pappas sambo haft Alzaimers nu i ca 15 års tid så vet jag och mina bonus syskon hur kämpigt detta är.. Men detta exploderade i en aggressiv fart för min Pappa. Inväntar hjärn röntgen nu och ser hur illa den är.. Men ett boende är ett måste!
Tråkigt att även dina föräldrar hamnade i samma elände.. Man ska samtidigt vara stark och orka, likväl som man själv inte mår så bra av allt.. Men men.. livet är hårt!
Kram
Ja min mor kom fram till mig vid kistan vid far och frågade: -Hur känns det att mista sin far? (påminde hon mig på äldre dagar) Jag var ju bara 30 år dessutom vid begravningen… -Jag har inte haft någon far på över 10 år svarade jag. Jag tror det kallas livet. Värst var det för farmor som överlevde sin son med 10 år. Utredningar ja, det var inte så vanligt med denna skit 1979… jag skjutsade far till Umeå för en veckas utredning till och från, till Uppsala likadant en vecka (jag ville inte utsätta min mor för att resa med tåget under dessa omständigheter) och slutligen fick han bo på Linngården en vecka för utredning…
Mor sa mången gång att jag var lika äventyrlig som far… det gladde mig att jag jag fick den liknelsen 🙂 Jag vet ju inte allt om vad farsan gjorde… men en sak vet jag att han gick på spannen över på Lövuddsbron. Jag kan ju ta fel där och han kan ha menat Bergeforsens bro också… den innan nu som rasade. Jag har inte koll på när den rasade… mer än att min farfar nyss åkt över bron på sin lättviktare. Roligast han berättade var när dom smörjde tågrälsen vid Bergeforsen där parken ligger… och tåget fick backa tillbaka över bron och ta sats 🙂 Lokföraren hade knutigt näven åt grabbarna bus. Det var en järnvägsstationer/plats/påstigning där och man hängde ut en spade om man ville åka med liksom. och det är lätt upplut där…. Allt sånt här berättade han för mig för över 55 år sedan…
Så fina bilder 😍
Sänder massor med styrkekramar till Dej ‐ inte lätt när sjukdomar tar över och försämrar livet radikalt för nära och kära
Tack så mycket Gilla! Så sant som du skriver.. Det är kämpigt när de får denna sjukdom, den kallas även för anhörigas sjukdom.. Så lättsamt är det såklart inte. Men man får kämpa på så gott det går! =)
Kram
Fy så trist å jobbigt… kan knappt föreställa mig hur jobbigt det är att få se sina föräldrar bli så sjuka….
Önskar dej verkligen all kraft å styrka å hoppas du har människor i din närhet som kan hjälpa, stötta å trösta.
Sen behöver man inte vara ute å blogga varje dag eller vara med i alla dessa utmaningar… man gör så mycket man har lust å tid med, så det så! 😉
Tack för fina bilder å må så gott det nu bara går!
Tack så mycket för din omtanke Christian! <3
Som jag skrev innan denna sjukdom är de anhörigas sjukdom mera än att de som drabbas av den, de märker inte så mycket och kan inte förstå vad som händer.. Det som i detta fallet är: Det är något fel med mitt huvud, så säger min Fader.. Men han förstår inte vad som sker ;(
Du har helt rätt att man bloggar när andan faller på, när man har ork för det. =) Det är inte alla dagar som man har lusten att göra en blogg – Speciellt om dagarna ser lika ut och om man inte varit ute med kameran i handen..
Eftersom jag ännu inte är helt 100% återställd efter operation för 6 månader sedan.. Jag fick ett bakslag och fick börja om från början – detta gjorde att det dragit ut ännu mera på tiden att bli återställd. Men även då jag har andra höften och knäet som är drabbade av samma, så är detta inget bra scenario då jag hela tiden fel belastar och fel kompenserar muskel grupper – Då läker det aldrig helt rätt. Mitt i allt detta så fick jag även ett elakt ryggskott som gör sig påmind hela tiden. Misstänker att detta sitter ihop med min vänstra höft, för varje gång jag gör något annorlunda så får jag kramp i ländryggen på vänster sida och kan knappt röra mig. det är så trist och tröttsamt kan jag lova..
Jag hade önskat vara så bra som möjligt just nu, för jag vill inget hellre än att få tillbaka mitt vanliga liv så jag kan göra massor av favorit saker! Vilket inte fungerar som jag önskar ännu..
Önskar dig en fortsatt trevlig helg! =)