Det är inte alltid så enkelt när sjukdomar sätter sina spår och man måste göra förändringar på äldre dagar..
Det är precis vad som händer just nu, mina föräldrar har nått en punkt där vi anser att dom inte är säkra i sitt eget hem. Trots många år med hjälp av Hemtjänsten så är det bättre för dom att får hjälp dygnet runt. De har nu bott på sin nya adress ett tag och allt går bra, även att vissa dagar vill de “hem” igen.. Jag och mina bonus syskon har fått säga att vattnet är avstängt minst 1 år framåt och hoppas med tiden att de glömmer bort var de bodde innan. Det är inte lätt när båda har långt gången Alzheimers med att “Mor” haft sin diagnos + 20 år och Pappa fick sin diagnos för drygt 3 år sedan, men är i kapp sin sambo i minnet redan. Det är såklart tragiskt att det blivit så här med dom båda. Men denna sjukdom kallas även för “De anhörigas sjukdom”
Med detta har jag haft att göra så att säga, det är en hel del med flytten ännu och göra de nya lägenheterna som ett hem för dem. Tyvärr bor de inte i samma lgh numera, men de bor på samma avdelning så dom ses varje dag under dagtid, nätterna sover de var för sig.
Dom har en yta på 32 kvm vardera där det ingår en spis med två plattor och kylskåp med frysfack. Rummen skiljer sig lite såklart.
Här bor dom numera – Solhaga Servicehus i Sundsvall (Entren och glaskorridoren)
Men hur som är det därför jag varit borta ifrån att blogga under lång tid nu, Jag är helt slut och utbränd av allt som har med detta att göra. Det är en stor omställning för oss allihopa, det går inte en dag utan att min Pappa ringer ca 10 gånger per dag och frågar samma sak..
Men jag ville ändå skriva och berätta för er mina blogg vänner så ni inte tror att jag försvunnit helt härifrån, jag hoppas kunna börja blogga snart igen. Men framförallt att ni har överseende med att jag försvann så snabbt efter att jag meddelat att jag var åter.. Det blev så hastigt med flytten då vi fick beskedet. Då vi hade endast 5 dagar att titta på boendet och bestämma ja eller nej.. Sedan inom 7 dagar skulle de vara inflyttade från beskedet om att vi tackade ja till detta boende.
Nog om detta..
Nu önskar jag er alla en härlig Oktober månad =)
Styrkekramar till Dej. Det kan inte vara lätt, varken för dom eller anhöriga.
Vi som varit lessna över att vi förlorade barnens farmor o farfar i alltför unga år, men vi behövde ju inte uppleva detta. Mina föräldrar dog av sviterna efter en stroke…far 80 1/2 år och mor 86…Hon han bo på ett äldreboende men var klar i knoppen tills stroken kom. Det är jobbigt med äldre hur det än bliver och nu är jag och sambon nästa i det ledet. Vi önskar ju förståss att vi ska få vara pigga o krya länge och klara oss själva men sånt har vi inga garantier för men vi hoppas för allt i världen att vi inte ska behöva bli till ett stort bekymmer el belastning för våra barn/barnbarn.
Jag hoppas det blir bästa bra för Eran del och att det lugnar ner sej för Er anhöriga och att föräldrarna ska få det bra där dom bor nu…de borde ju ha det viktigaste runt sej nu skulle man tycka = tryggheten….men här i vårt land har man hört mångt o mycket negativt kring det också då det bara ska sparas in.
Ta väl hand om Dej och hoppas och önskar att även du får en fin höst.
Tack snälla!
Ja ett tips är att vara framme i förtid med att skriva en Framtidsfullmakt på fall att något sådant skulle hända en själv – Det blir så mycket enklare för ens egna barn att hantera allting på ett smidigt sätt. Än har jag inte hunnit med att söka reda på om våra föräldrar har skrivit något sådant. Finns det inget så måste en Jurist kopplas in för man får inte tömma en bostad eller sälja den så länge de är i livet och avsaknad ab fullmakt.
Just nu står vi ett moment 22 som ställer till det ifall jag inte finner på några papper om detta..
Men för övrigt trivs de hur bra som helst på detta äldreboende/servicehus och personalen är helt underbara där! Har inget att klaga på där än så länge.
Vi syskon känner oss trygga med att valt detta boende åt dem, vilket min styrka kommer sakta tillbaks som tur är.
Jo då jag kämpar på med att vila mycket och försöker få det att gå ihop med allt mitt eget oxå. Ligger lite efter med det mesta just nu. Men hoppas jag kommer i kapp mig själv snart igen! =)
Dessa minnessjukdomar är verkligen de anhöriga sjukdomar… Från en stund till en annan vet ju inte den äldre vad hon sagt eller gjort eller tänkt… det är tragiskt, men vad kan man göra annat än finnas där och försöka hjälpa så gott man orkar.
Alla blir vi äldre – min mor är 92 år, och tillsvidare klar i huvet. Men inte orkar hon som förr, och det är ju helt normalt, behöver hjälp med det mesta.
Kramar till dig!
Tack Carita!
Ja du har helt rätt.. Bådas minne håller inte alls mer än 2 sekunder så har de tappat allt åter igen.. Det är en evig repetition, men inte nog med det dom får för sig massa saker hela tiden. Idag när min Pappa ringde mig så sa han att han var i södra delen i Dalarna, varpå jag fick säga nej då du är i Sundsvall.. Men det blå nekade han till.. Det är något nytt varje dag, tyvärr.. Det är en tidsfråga att ta av honom mobilen för han ringer så enormt många samtal på en dag till mig och varje gång samma sak..
Innerst inne vill jag inte ta bort saker från någon av dem, men till slut måste jag nog det tyvärr.. Båda föräldrarna närmar sig 90 år.. Pappa är nu 87 år och hans sambo 88 år. Båda är väldigt ostadiga att gå omkring, de har båda rullatorer för att ha stöd.
Vi syskon försöker finnas där jämt för dem och vi åker dit tillsammans för att hälsa på dom, vilket de ser framemot varje gång.
Jag har själv arbetat på Äldreboende och Hemtjänsten i yngre dagar och det sitter kvar fortfarande att hjälpa till mycket med det mesta.
Kram tillbaka! =)